Mittförstainläggpåjagvetintehurlänge

Jag insåg förra veckan, då jag återigen satt i mammas slitna skinnsoffa och glodde på tv, utan att egentligen bry mig om vad jag såg, att jag på fullt allvar tycker att detta är den värsta hösten någonsin.
Så gick jag in på det här gamla åbäket och såg vad jag skrivit i det sista inlägget och plötsligt gick det upp för mig att så inte är fallet. Hösten är inte värre än någon annan årstid, egentligen, det är bara jag som blir jävligt deprimerad och bitter. Men, jag har tagit mig själv lite i kragen, gråtit en skvätt inombords och tröstat mig med en massa vänner jag saknat, delar av familjen och alkohol. En och annan cigarett har också slunkit ner. De är bra på att trösta mig de där jävlarna.

Så nu känner jag mig faktiskt lite gladare. Visst, Skåne är borta, kollektivet splittrat och allt har återigen kastats omkull. Men, jag är på väg mot ett nytt spännande mål och det finns det inget som slår. Jag och Linda på äventyr i stora, vida världen. Det som jag ska försöka jobba med denna höst är dock att glädjas medan jag rullar mot målet, för det blir aldrig som man tänkt sig, man kommer alltid sakna något och jag tänker inte låta de tomrum jag har fyllas av det enda som lyckats med det innan; att veta att jag inte ska vara kvar där jag är.
Någonstans där i Skåne insåg jag nämligen att anledningen att jag hela tiden försöker fly från människor, kärlek och platser är för att jag nog helt enkelt inte kan handskas med mig själv. Det är ju ingen mening med att fly som en rädd kanin om man inte vet vart man ska. Sedan är det ju ganska svårt att fly från sig själv, så jag kanske helt enkelt ska försöka se in i de där stora blå och försöka hantera det som rör sig i dem.

Ibland önskar jag att jag kunde få vara en sådan som blir lycklig av kärlek, som vill vara kär, vill, vill, vill och låta någon ge mig allt det där. Som kan öppna sitt hjärta, dela med sig, ta emot och låta den där personen vara en källa till lycka. Men sådan är inte jag, kanske aldrig kommer bli. Kärleken binder mig, tar mig och gör att jag ligger och lipar nätterna igenom, sitter i fosterställning och gömmer mig på toaletten utan att jag vet vad jag gömmer mig från. Händer, hud, känslor, ord.

Nu är jag här och så är det med det.

I know you really loved me
But, you see, my hands were tied
I know it must have hurt you
It must have hurt your pride
To have to stand beneath my window
With your bugle and your drum
While me were up there waiting
For the miracle to come