Mittförstainläggpåjagvetintehurlänge

Jag insåg förra veckan, då jag återigen satt i mammas slitna skinnsoffa och glodde på tv, utan att egentligen bry mig om vad jag såg, att jag på fullt allvar tycker att detta är den värsta hösten någonsin.
Så gick jag in på det här gamla åbäket och såg vad jag skrivit i det sista inlägget och plötsligt gick det upp för mig att så inte är fallet. Hösten är inte värre än någon annan årstid, egentligen, det är bara jag som blir jävligt deprimerad och bitter. Men, jag har tagit mig själv lite i kragen, gråtit en skvätt inombords och tröstat mig med en massa vänner jag saknat, delar av familjen och alkohol. En och annan cigarett har också slunkit ner. De är bra på att trösta mig de där jävlarna.

Så nu känner jag mig faktiskt lite gladare. Visst, Skåne är borta, kollektivet splittrat och allt har återigen kastats omkull. Men, jag är på väg mot ett nytt spännande mål och det finns det inget som slår. Jag och Linda på äventyr i stora, vida världen. Det som jag ska försöka jobba med denna höst är dock att glädjas medan jag rullar mot målet, för det blir aldrig som man tänkt sig, man kommer alltid sakna något och jag tänker inte låta de tomrum jag har fyllas av det enda som lyckats med det innan; att veta att jag inte ska vara kvar där jag är.
Någonstans där i Skåne insåg jag nämligen att anledningen att jag hela tiden försöker fly från människor, kärlek och platser är för att jag nog helt enkelt inte kan handskas med mig själv. Det är ju ingen mening med att fly som en rädd kanin om man inte vet vart man ska. Sedan är det ju ganska svårt att fly från sig själv, så jag kanske helt enkelt ska försöka se in i de där stora blå och försöka hantera det som rör sig i dem.

Ibland önskar jag att jag kunde få vara en sådan som blir lycklig av kärlek, som vill vara kär, vill, vill, vill och låta någon ge mig allt det där. Som kan öppna sitt hjärta, dela med sig, ta emot och låta den där personen vara en källa till lycka. Men sådan är inte jag, kanske aldrig kommer bli. Kärleken binder mig, tar mig och gör att jag ligger och lipar nätterna igenom, sitter i fosterställning och gömmer mig på toaletten utan att jag vet vad jag gömmer mig från. Händer, hud, känslor, ord.

Nu är jag här och så är det med det.

I know you really loved me
But, you see, my hands were tied
I know it must have hurt you
It must have hurt your pride
To have to stand beneath my window
With your bugle and your drum
While me were up there waiting
For the miracle to come

jao

Jag trodde att jag hade haft den värsta hösten i mitt liv, när jag förra året uttryckte min bitterhet över det. Dock hade jag fel, och jag tror att jag denna underbara höst har överträffat mig själv. Det är som om jag inte riktigt vill må bra. När allt redan är rörigt och fel, lyckas jag skapa ännu fler saker som kan få mig att må ännu sämre. Jag blir bara ett nervöst vrak, mina nerver klättrar utanpå min kropp, jag har ständigt ont i magen och antingen sover jag inte alls, eller så sover jag bort hela dagarna, vilket är ganska skönt, eftersom att jag ändå inte vill vakna och gå upp. Jag tycker synd om alla, för det känns som att vart jag än går så lyckas jag alltid trampa på någon, såra, förstöra, och allt blir bara fel, fel, fel.
Jag känner mig bara så fruktansvärt liten och värdelös, och jag vet att nånting måste hända nu, annars bryter jag ihop.

Nej, nu stänger jag ner ett tag, jag orkar inte längre, jag måste tillbaks på noll.

Container

Jag och Marlene såg en film av Lukas Moodysson idag - Container.
Det var verkligen en film utöver det vanliga. Den var fruktansvärt simpel, på så sätt att det bara nyttjades två skådespelare, samt ett par nakna statister. Dock var dess förmåga att uppmana till tanke och känsla något utöver det vanliga. Här slits man mellan två själar i en kropp, eller ska man kanske säga en själ som inte förmås att anpassas till dess utgjutna kropp. Det är Jesus, Andra Världskrig, Paris Hilton och en nyckelpiga där man ligger på dess rygg för att få ha lite roligt i livet. Frågan är då om det fungerar att ligga på en nyckelpigas rygg för att ha lite roligt när inget annat tycks göra en lycklig? Gör något en någonsin lycklig när kärnkraftverk trasas sönder, Kylie Minouge får bröstcancer och små barn dör på fotbollsplaner?
I en värld där allt slits sönder, där allt redan är förutbestämt, där man redan från födseln vet hur man ska vara för att få ta plats i ledet är ingenting lätt. När inte ens pappa Gud kan rädda en och Maria inte är oskuld, den slampan, vem ska då rädda ett litet människoliv?
Ibland kanske det inte räcker med en pojkvän som tycker att du är fruktansvärt vacker, perfekt och smart, och som kan se in i dina ögon i timmar, just för att du har de vackraste ögonen i världen. Han fanns aldrig där, ingen finns där, och ensam står du med dina fina ögon, ditt blonda hår, och undrar hur fan hela Rumänien kan få plats inuti Britney Spears?

Ja, jag är ingen filmvetare men jag vet att Lukas Moodysson tilltalar mig på ett sätt som få gör. Nästa gång blir det "Ett hål i mitt hjärta", och då ska jag sitta beredd med spypåsen i knät.

Hello, I´m Mickey Mouse

Usch, nu kommer det. Jag visste att det skulle komma, jag visste det så väl. Nu känner jag mig som en ful ankunge med två fjuniga små strån på huvudet. Men, det är fan i mig värt att känna såhär. Nu ska jag bara ligga och tjuta lite i min fåfänga i några veckor, så blir det nog bra igen.
Haha, jag är ju så jävla rolig ibland. Som en puckad seriefigur är jag.

Kärlek

Åh, denna vackra kvinna. Hon trollbinder, förför, och gör mig stum. Hon är magisk.

Hon är inte bara fruktansvärt söt, hon ser ut att ha ett hjärta som kan ta hela världen i sin famn och vagga den till sömns, sjunga lovsånger och tålmodigt vänta tills den blir lika god som hon. Jag vill lära känna henne så att hon kan spela för mig på sin gitarr och säga snälla saker till mig så att allt blir bra igen.

Kul att jag har kärat ner mig i en kvinna som är död sedan flera år tillbaka. Kul att jag är störd, haha. Nej men ärligt, jag tror på att man måste få ha förebilder (även om detta är besatthet) och glamourisera människor, och då är det väl ändå bra att jag väljer en före detta UNICEF-ambassadör som dessutom kan smälta isberg med sina ögon? Hon får symbolisera det bra jag vill se i alla människor, och hon är bra, fast hon är död. Och nej Roger, hon ser inte ut som en tant!

Nej, nu är det slutpratat om detta. Idag har jag mysat med några av mina närmaste, vackra, älskade vänner. Det är ni som får världen att fortsätta snurra, ni som hjälper mig upp, ni som får mig på fötter när jag ramlar, ni som torkar spyan ur mitt hår (som jag inte kan få spya i längre, wiehuu!). Ja, jag antar att jag bara är så jäkla tacksam att jag har så många som bryr sig, och som jag älskar. Och ni är så himla mycket kärlek för mig.

Självömkande apati

Vad bra att jag blir ledsen för småsaker, vad bra att jag kommer att bli apatisk igen, vad bra att du får mig att känna mig så ful, liten och ynklig. När saker äntligen börjar ordna upp sig, trampar jag ner mig i mitt äckliga klaver igen och vart jag än vänder mig finns det bara gyttja, lera och dynga. Men det värsta är nog kanske inte du, det är kanske jag. Bara tanken på att jag sitter här varje natt i självömkan och trakasserar mig själv med sorglig skitmusik och kedjeröker gör mig illamående, och jag blir bara ännu mer föraktfull mot hur ful, liten och ynklig jag är.
Jag funderade på att ha en nykter helg men så blir nog inte fallet. Dock skulle det vara bra om någon ville dela med sig lite av sitt hjärta och supa ner sig och röka bort lite tid med mig, bara för att om man ändå ska tycka synd om sig själv, så ska man väl ändå göra det ordentligt, och inte fan vill man göra det ensam.

Korthårig

Nu har jag kapat de där irriterande testarna, och satsar på att strunta i mitt hår och bara vara ful. Jag vet dock inte riktigt vad jag tycker, håret kunde ju inte bli fulare än innan så på sätt och vis ser jag ju skapligare ut nu. Hoppas att man kan reta någon med detta i allafall.

Natalie Portman´s shaved head

Jag är sjukt sugen på att raka av mig håret, eller ja, åtminstone klippa det kort. Nu är jag visserligen övertygad om att jag kommer vara skitful i det, men jag villl bara strunta i det och göra nånting överilat, impulsivt och symboliskt för en gång skull. Om jag nu skulle göra det, skulle det vara för att bli av med min ångest över att jag inte är vacker nog, inte är sexig nog, att jag inte är kvinna nog. Men vem fan bestämmer vem som är kvinna, och hur en kvinna ska se ut för att passa in i den stilmall som utformats till oss? Hela mitt liv har jag klätt ut mig, förklätt, maskerat och gjort mig själv till den kvinna samhället vill att jag ska vara. Jag pratar så vackert och kärleksfullt om att pissa på hela det genussamhälle vi lever i, mår dåligt över att särbehandlas, nervärderas, att alltid känna mig som ett objekt, men vad gör jag för att förändra det? Ingenting.

Därför har jag nu, nästan, bestämt mig för att det blir av. Jag och Daniel tummade idag på att vi skulle klippa samma frisyr, så jag antar att jag gör det nästa vecka. Kanske, kanske, kanske. Om jag vågar ge samhället fingret.