Natalie Portman´s shaved head

Jag är sjukt sugen på att raka av mig håret, eller ja, åtminstone klippa det kort. Nu är jag visserligen övertygad om att jag kommer vara skitful i det, men jag villl bara strunta i det och göra nånting överilat, impulsivt och symboliskt för en gång skull. Om jag nu skulle göra det, skulle det vara för att bli av med min ångest över att jag inte är vacker nog, inte är sexig nog, att jag inte är kvinna nog. Men vem fan bestämmer vem som är kvinna, och hur en kvinna ska se ut för att passa in i den stilmall som utformats till oss? Hela mitt liv har jag klätt ut mig, förklätt, maskerat och gjort mig själv till den kvinna samhället vill att jag ska vara. Jag pratar så vackert och kärleksfullt om att pissa på hela det genussamhälle vi lever i, mår dåligt över att särbehandlas, nervärderas, att alltid känna mig som ett objekt, men vad gör jag för att förändra det? Ingenting.

Därför har jag nu, nästan, bestämt mig för att det blir av. Jag och Daniel tummade idag på att vi skulle klippa samma frisyr, så jag antar att jag gör det nästa vecka. Kanske, kanske, kanske. Om jag vågar ge samhället fingret.

Uppskjutet är här (förhoppningsvis för att stanna)

Idag är en sådan dag då jag saknar Stockholmsresan något enormt. Jag kommer ihåg våra förväntningar, och hur de krossades, på ett sjukt positivt sätt!
Jag älskade varje sekund av den där resan. Bussen dit, hur vi gick dyngsura och fula genom ett snobbigt Stockholm, Den Röda Båten, våra tvåmannaförfester, tatueringsmässan, våra virriga hjärnor, folket vi mötte, kaffepausen i hamnen, krogen, våra stora pupiller, att vi lyckades vara så jävla heta trots att vi var så packade. Ja, jag älskade ta mig fan allt med den där resan! Jag älskade tillochmed att Hanna däckade klockan 22.00, att vi gick fel hela tiden, den tåslickande-vi-går-och-lägger-oss-nu-och-partar-sen-snälla-knulla-med-mig-kåtbocken, snuskgubben som raggade på sina söners vänner för kvällen, flykten i dimman från en lägenhet en kall morgon, spyan på tunnelbanan, att vi brände 6000:- som vi hade kunnat få en utlandsresa för, ja, tillochmed baksmällan älskade jag, och vet ni varför? Jo, för att allt var så jävla VÄRT.

De där dagarna var inte bara extremt roliga, de symboliserade en kommande tid, hur vi kommer ha det när vi flyttar till Skåne och förhoppningsvis Malmö. Hanna, Marlene och jag. Vi kommer att ta den där staden med storm!

Om jag fick bestämma skulle jag ta alla er, mina älskade vänner med mig (säg till om ni vill kollektiva med oss) då skulle det vara perfekt, men nu blir det vi tre. Den här drömmen ska fan i mig bli av! Vår tid är nu, och visst det är höstdepressioner hit och dit, men nu ska jag gå in för att bara leva livet så underbart som det faktiskt kan vara, blicka framåt och flyta på i mitt gungande hav av festligheter. Det här ska bli min höst, det som återstår av den, det ska bli min vinter, det ska bli min framtid. Jag vill bara ha kul, strunta i konsekvenserna, lämna mitt dåliga samvete, skuldkänslor, nedvärderande, dåliga självförtroende och hat bakom mig. Jag är bra, okej? Det här kommer att bli bra, framtiden är vad man gör den till, och här kommer vi!

Trötthet

Nån släkting sa till mig en gång att det Nilssonska släktet var fullt av lite halvstörda människor. Det klistrade sig kvar, och idag poppade det upp igen i mitt huvud, starkare än någonsin. Jag hade en diskussion idag om beroenden, och hur olika de kunde se ut. Är det så att olika beroenden egentligen är uttryck för en och samma sak? Kanske ett behov av nånting man saknar, av kontroll, av självbekräftelse, av att lyckas när man bara trasar sönder allt annat i ens liv? Eller är det så att ett normalt brukande spårar ur efter år av användande, att det successivt trappas upp och sedan slutar med att man är fast?
Är vissa beroendemänniskor, medan andra klarar sig fint utan att trassla in sig i det?

Det är fortfarande ostkakor hit och dit, konservöppnare, namnskyltar, skjuts, och fjäsk, fjäsk, fjäsk. Varför kan du inte bara säga förlåt? Ge mig en kram (som jag förvisso inte skulle ta emot), prata med mig, fundera över ditt liv? Jag vet ju ändå att du kommer vara likadan om jag möter dig i helgen. Det pratas inte här, alla står med gapande munnar och trampar som nervösa djur i väntan på att något ska ske. Men inget händer här, allt är dött, och ni gör mig livrädd för tvåsamhet och era misslyckade försök till kärlek gör mig spyfärdig. Alla tjatar om beroende, skickar mig på kurser, på samtal och du säger att du är orolig, men det är inte mig du ska oroa dig för. När ska du förstå?

Förövrigt är jag trött på mig själv, på mitt tråkiga liv och på att jag alltid lyckas trassla in mig i saker jag inte kommer ur.

Haha, den här bloggen gör mig inte det minsta mycket gladare, men den är ju rosa i allafall. Och det är ju fint.

Aggressioner och likgiltigheten

Jag brukade vara en väldigt arg människa. Jag var arg på princip allt. Jag hade temperament, jag kämpade, jag slogs med näbbar och klor för det som jag trodde på, för mig själv. Som för att bevisa min existens vägrade jag låta mig nedslås, jag vägrade acceptera, jag var stark, jag var jag, jag var arg. Nu orkar jag inte ens vara arg längre, jag är bara ett kravlande foster påväg mot ingenstans.

Hej, du gamle vän, är du här och hälsar på igen?

Jag är ganska trög. Ibland tror jag att jag dras till det som gör mig olycklig, för att jag inte riktigt vågar ta klivet till till att göra mig själv till en lycklig människa. Visserligen vet jag inte riktigt hur det skulle gå till, men jag har i mitt stilla sinne sakta insett att jag på något sett trivs i min grådaskiga misär, så att jag därför sabbar allt som skulle kunna göra mig lycklig.
Jag vågade nog inte riktigt vara lycklig med dig. Var det därför jag sökte mig bort till andra platser dit du inte kunde nå mig, nästlade in mig i trådar av lögner, gröpte ur min magsäck så att där bara fanns ett stort, tomt hål kvar på nätterna då det var menat att vi skulle sova, du sov, jag grät. Och nu är vi där igen, jag hatar att du behöver mig, att jag låter mig behövas, att jag låter dig göra saker med mig, att vi ses såhär, men ändå gillar jag bekräftelsen du ger mig. Jag blir inte lycklig av det här, jag älskar dig, men jag vet inte hur, det blir aldrig vi så som det var, det tillåter jag inte. Allt är komplicerat och svart och jag älskar dig, vännen min, men jag vet inte om jag vill att vi ses såhär, eller om jag möjligen kan skratta bort det. Skratta så som du gjorde, förminska dig till en insekt såsom jag var för dig, göra allt till ett skämt.
Jag vet inte vad det är som får mig att bete mig som ett hjärntvättat mongo, men något är det, och jag orkar inte ens ta tag i det. Apatisk är jag, apatisk till allt känsligt just nu, urtvättad, smutskastad och ful, det är så jag är.

Men vad fan, vem är jag att sitta här och vara bitter. Det finns väl annat att slösa tid på. Kanske att ta tag i sig själv, ge mina kinder några örfilar och se till att komma på fötter igen och bli samma starka, glada skrutt som jag var förut? Äh, jag orkar inte. Det får räcka med lite sprit och cigaretter för att döva den värsta höstängesten så länge. Join me?

Manligheten rövknullar oss alla

Jag har tappat hoppet om manligheten. Jag vet att i denna stund när jag skriver detta, så raserar jag igenom det queerfeminismens fyra hörnstenar. Men vad fan, låt hela bygget rasa samman! Riv hela schabraket! Jag orkar ändå inte låtsas att människor runt omkring mig ska förstå, ska sluta döma mig för att jag är kvinna, ska sluta använda sig av sin manlighet. Mitt hopp lever härmed endast genom några få individer, endast några få.
Härmed inte sagt att jag hatar de män som utnyttjar detta, jag håller fast vid att de inte förstår vikten av jämlikhet, vikten av att inte döma. Kvinnor är likadana. Jag är likadan som resten av alla kvinnor när jag sitter här och tror mig kunna säga att jag är trött på män, just för att de är män. Jag hör ju själv hur dumt detta låter, men vet också i mitt stilla sinne att det jag säger är sant. Vi anses fortfarande vara så fruktansvärt olika, Kvinnor från Venus, män från Mars.
Jag vill ha queerfeminism, jag vill att det här sociala spelet ska upplösas, där vi jagar varandra för att knuffa ut de vi anser utdömda, för att sedan breda ut oss och ta så mycket plats att de som är annorlunda inte får vara med längre, och där är kvinnorna också med och drar sitt lass.

Som jag har önskat att jag var en sådan kvinna som inte viker sig för ideal och sociala spel, som jag har önskat att jag inte uppfostras till att behaga, att tjäna, att vara söt och gullig för att duga. Jag har tillochmed i min fåfänga dumhet önskat mig homosexualitet, bara för att jag i min korkade tro konstaterat att spelet inte existerar där. Men lika fan gör det det. Jag vill nog bara ha en genväg till att sluta spela, och den vägen har haft namnet Homosexualitet. Kanske har jag trott att det ska vara enklare så, för att jag slipper ta manligheten vid hornen, men ångesten måste ju finnas där med, så vad fan ska jag göra?
Jag önskar att jag kunde acceptera samhället som det är, eller att jag åtminstone kunde göra något åt det. Men istället sitter jag här i ett dödläge, fastkilad mellan två planeter där jag på den ena har mina tankar, och på den ena min roll i det spel jag fastnat i. Jag är flugan i nätet som inte kommer loss, jag har min roll, mitt beteende, mitt utseende, jag är Kvinna.

Jag ogillar inte män, jag älskar dem för tusan. Det jag ogillar är manligheten, och de som följer den blint utan att reflektera om vad den gör med oss. Den har vuxit fram genom åren som en stor erigerad kuk, och den rövknullar oss alla, vilket kön vi än tillhör. Stackars Kvinnor, stackars Män. Om vi ändå kunde enas om att det är så, förena oss mot den, och lägga ner den här machovärlden män tvingas in i, och kvinnor tvingas att rätta sig efter.

Uppdatering

Jag måste bli lite gladare av mig, så nu har jag gjort om min blogg till en rosa cirkus. Detta måste förövrigt måste vara världens mest ointressanta blogg, plus att jag aldrig följer det jag säger att jag ska göra. Jag kan helt enkelt inte ta mig från A till B.
Jag vet egentligen inte vad jag gör här, men det är något som gör att jag måste sätta mig och skriva lite här ibland, även om det blir osammanhängande och uppochnervänt. Sedan får det bli som det blir. Jag inger ju inte ett förtroligt eller vackert intryck med denna loppcirkus till blogg, men som sagt, jag vet inte vad jag gör här. Jag antar att jag gör det här mest för min egen skull, lite hemligt men ändå med en gnutta attention whore i sig. Jag antar att många vill få ut det de känner till ett par andra, så att man inte känner sig lika ensam om sina känslor, men utan att det blir för personligt, utlämnande och skrämmande.

Jag har äntligen lyckats inkvartera mig i en liten etta. Det är skönt, och det går oväntat bra att sova där ensam. Jag är ju så himla rädd för allt annars, och visst ligger jag intryckt längst in i hörnet på sängen, med nattlampa och radio på, men jag klarar i allafall av det. Det finns nog inte mycket som inte skrämmer mig.
Jag är en sådan person som rätt och slätt är rädd för i princip allt. Mörker, fiskar, fåglar, ja i princip alla djur utom katter, bilar, övernaturliga saker, att bli sjukt fet, att människor ska dö, att de ska ta självmord (någon mer som har haft diskutioner om vem i sin bekantskapskrets man tror är mest självmordsbenägen?) ja, säg något, så kan jag säkert få det till något farligt och skrämmande.
Sjukdomsrädsla är ju också en gammal goding när det gäller mig. Det började redan i sexan, då jag helt ärligt trodde att jag hade bröstcancer eftersom att brösten kändes lite hårdare än vanligt (vilket inte är så konstigt eftersom att de växer). Jag hade dödsångest och var vettskrämd i ungefär en vecka tills jag läste i en KP-tidning att detta var helt normalt. Det senaste var i slutet av trean nu i våras då jag hade ont i huvudet, trodde att det var en tumör och ringde distriktssköterskan med darrande underläpp, och snyftade "vad det kunde tänkas vara". Jag var övertygad om att jag skulle få läggas in på sjukhus och sedan dö. Det visade sig sedan vara gammal vanlig, hederlig migrän.

Något som dock visat sig vara mindre roligt med att ha egen lägenhet är alla tröga människor som bor däromkring. Häromdagen fick jag till exempel lyssna på Death Metal och en väääldigt lång kärleksakt. Sådant får mig att aldrig mer vilja göra något sådant i min lägenhet. Men å andra sidan vore det en ljuvlig hämnd, dock gruvligt generande. Fundera istället på att hyra någon tysk hårdporr och sedan sätta på högsta volym, då ska dom jävlarna få se hur det känns!

Imorgon blir det att gå och träna och sedan vankas den stora Moulin Rouge-festen! Fördelen med detta är att jag får en anledning till att dricka mig full. Nackdelen är att jag ska ha korsett, trosor och stay-ups på mig. Jag kommer känna mig som en ihoptryckt kassler. Det enda som fattas är att strumpbyxorna skulle vara av nät, det hade varit klockrent. Men nu är det som det är, jag är dum som går med på det, så jag får skylla mig själv. Jag tror att det kommer att bli trevligt, speciellt om alla klär ut sig.
Något som vore väldigt bra, vore om man kunde göra om mig till Jamie Deadly till den här festen. Hon är bland det sexigaste jag sett, i klass med Dita Von Teese till och med. Hon kan få bli min flickvän om hon vill, fy fan alltså. Give me that woman! Åtmonstone hennes kläder? Det där skulle man ha på sig, så vackert.

Min bror kom förövrigt hem nu, dyngpackad med nerspydd tröja. Nu ligger han och dregglar i TV-soffan. Tummen upp för dig älskade, lilla bror. Nu är mamma ett nervvrak, medan jag sitter i hans rum och gömmer mig. Åh, herregud.