Hej, du gamle vän, är du här och hälsar på igen?

Jag är ganska trög. Ibland tror jag att jag dras till det som gör mig olycklig, för att jag inte riktigt vågar ta klivet till till att göra mig själv till en lycklig människa. Visserligen vet jag inte riktigt hur det skulle gå till, men jag har i mitt stilla sinne sakta insett att jag på något sett trivs i min grådaskiga misär, så att jag därför sabbar allt som skulle kunna göra mig lycklig.
Jag vågade nog inte riktigt vara lycklig med dig. Var det därför jag sökte mig bort till andra platser dit du inte kunde nå mig, nästlade in mig i trådar av lögner, gröpte ur min magsäck så att där bara fanns ett stort, tomt hål kvar på nätterna då det var menat att vi skulle sova, du sov, jag grät. Och nu är vi där igen, jag hatar att du behöver mig, att jag låter mig behövas, att jag låter dig göra saker med mig, att vi ses såhär, men ändå gillar jag bekräftelsen du ger mig. Jag blir inte lycklig av det här, jag älskar dig, men jag vet inte hur, det blir aldrig vi så som det var, det tillåter jag inte. Allt är komplicerat och svart och jag älskar dig, vännen min, men jag vet inte om jag vill att vi ses såhär, eller om jag möjligen kan skratta bort det. Skratta så som du gjorde, förminska dig till en insekt såsom jag var för dig, göra allt till ett skämt.
Jag vet inte vad det är som får mig att bete mig som ett hjärntvättat mongo, men något är det, och jag orkar inte ens ta tag i det. Apatisk är jag, apatisk till allt känsligt just nu, urtvättad, smutskastad och ful, det är så jag är.

Men vad fan, vem är jag att sitta här och vara bitter. Det finns väl annat att slösa tid på. Kanske att ta tag i sig själv, ge mina kinder några örfilar och se till att komma på fötter igen och bli samma starka, glada skrutt som jag var förut? Äh, jag orkar inte. Det får räcka med lite sprit och cigaretter för att döva den värsta höstängesten så länge. Join me?