Manligheten rövknullar oss alla

Jag har tappat hoppet om manligheten. Jag vet att i denna stund när jag skriver detta, så raserar jag igenom det queerfeminismens fyra hörnstenar. Men vad fan, låt hela bygget rasa samman! Riv hela schabraket! Jag orkar ändå inte låtsas att människor runt omkring mig ska förstå, ska sluta döma mig för att jag är kvinna, ska sluta använda sig av sin manlighet. Mitt hopp lever härmed endast genom några få individer, endast några få.
Härmed inte sagt att jag hatar de män som utnyttjar detta, jag håller fast vid att de inte förstår vikten av jämlikhet, vikten av att inte döma. Kvinnor är likadana. Jag är likadan som resten av alla kvinnor när jag sitter här och tror mig kunna säga att jag är trött på män, just för att de är män. Jag hör ju själv hur dumt detta låter, men vet också i mitt stilla sinne att det jag säger är sant. Vi anses fortfarande vara så fruktansvärt olika, Kvinnor från Venus, män från Mars.
Jag vill ha queerfeminism, jag vill att det här sociala spelet ska upplösas, där vi jagar varandra för att knuffa ut de vi anser utdömda, för att sedan breda ut oss och ta så mycket plats att de som är annorlunda inte får vara med längre, och där är kvinnorna också med och drar sitt lass.

Som jag har önskat att jag var en sådan kvinna som inte viker sig för ideal och sociala spel, som jag har önskat att jag inte uppfostras till att behaga, att tjäna, att vara söt och gullig för att duga. Jag har tillochmed i min fåfänga dumhet önskat mig homosexualitet, bara för att jag i min korkade tro konstaterat att spelet inte existerar där. Men lika fan gör det det. Jag vill nog bara ha en genväg till att sluta spela, och den vägen har haft namnet Homosexualitet. Kanske har jag trott att det ska vara enklare så, för att jag slipper ta manligheten vid hornen, men ångesten måste ju finnas där med, så vad fan ska jag göra?
Jag önskar att jag kunde acceptera samhället som det är, eller att jag åtminstone kunde göra något åt det. Men istället sitter jag här i ett dödläge, fastkilad mellan två planeter där jag på den ena har mina tankar, och på den ena min roll i det spel jag fastnat i. Jag är flugan i nätet som inte kommer loss, jag har min roll, mitt beteende, mitt utseende, jag är Kvinna.

Jag ogillar inte män, jag älskar dem för tusan. Det jag ogillar är manligheten, och de som följer den blint utan att reflektera om vad den gör med oss. Den har vuxit fram genom åren som en stor erigerad kuk, och den rövknullar oss alla, vilket kön vi än tillhör. Stackars Kvinnor, stackars Män. Om vi ändå kunde enas om att det är så, förena oss mot den, och lägga ner den här machovärlden män tvingas in i, och kvinnor tvingas att rätta sig efter.