Självömkande apati

Vad bra att jag blir ledsen för småsaker, vad bra att jag kommer att bli apatisk igen, vad bra att du får mig att känna mig så ful, liten och ynklig. När saker äntligen börjar ordna upp sig, trampar jag ner mig i mitt äckliga klaver igen och vart jag än vänder mig finns det bara gyttja, lera och dynga. Men det värsta är nog kanske inte du, det är kanske jag. Bara tanken på att jag sitter här varje natt i självömkan och trakasserar mig själv med sorglig skitmusik och kedjeröker gör mig illamående, och jag blir bara ännu mer föraktfull mot hur ful, liten och ynklig jag är.
Jag funderade på att ha en nykter helg men så blir nog inte fallet. Dock skulle det vara bra om någon ville dela med sig lite av sitt hjärta och supa ner sig och röka bort lite tid med mig, bara för att om man ändå ska tycka synd om sig själv, så ska man väl ändå göra det ordentligt, och inte fan vill man göra det ensam.