Trötthet

Nån släkting sa till mig en gång att det Nilssonska släktet var fullt av lite halvstörda människor. Det klistrade sig kvar, och idag poppade det upp igen i mitt huvud, starkare än någonsin. Jag hade en diskussion idag om beroenden, och hur olika de kunde se ut. Är det så att olika beroenden egentligen är uttryck för en och samma sak? Kanske ett behov av nånting man saknar, av kontroll, av självbekräftelse, av att lyckas när man bara trasar sönder allt annat i ens liv? Eller är det så att ett normalt brukande spårar ur efter år av användande, att det successivt trappas upp och sedan slutar med att man är fast?
Är vissa beroendemänniskor, medan andra klarar sig fint utan att trassla in sig i det?

Det är fortfarande ostkakor hit och dit, konservöppnare, namnskyltar, skjuts, och fjäsk, fjäsk, fjäsk. Varför kan du inte bara säga förlåt? Ge mig en kram (som jag förvisso inte skulle ta emot), prata med mig, fundera över ditt liv? Jag vet ju ändå att du kommer vara likadan om jag möter dig i helgen. Det pratas inte här, alla står med gapande munnar och trampar som nervösa djur i väntan på att något ska ske. Men inget händer här, allt är dött, och ni gör mig livrädd för tvåsamhet och era misslyckade försök till kärlek gör mig spyfärdig. Alla tjatar om beroende, skickar mig på kurser, på samtal och du säger att du är orolig, men det är inte mig du ska oroa dig för. När ska du förstå?

Förövrigt är jag trött på mig själv, på mitt tråkiga liv och på att jag alltid lyckas trassla in mig i saker jag inte kommer ur.

Haha, den här bloggen gör mig inte det minsta mycket gladare, men den är ju rosa i allafall. Och det är ju fint.