Uppskjutet är här (förhoppningsvis för att stanna)

Idag är en sådan dag då jag saknar Stockholmsresan något enormt. Jag kommer ihåg våra förväntningar, och hur de krossades, på ett sjukt positivt sätt!
Jag älskade varje sekund av den där resan. Bussen dit, hur vi gick dyngsura och fula genom ett snobbigt Stockholm, Den Röda Båten, våra tvåmannaförfester, tatueringsmässan, våra virriga hjärnor, folket vi mötte, kaffepausen i hamnen, krogen, våra stora pupiller, att vi lyckades vara så jävla heta trots att vi var så packade. Ja, jag älskade ta mig fan allt med den där resan! Jag älskade tillochmed att Hanna däckade klockan 22.00, att vi gick fel hela tiden, den tåslickande-vi-går-och-lägger-oss-nu-och-partar-sen-snälla-knulla-med-mig-kåtbocken, snuskgubben som raggade på sina söners vänner för kvällen, flykten i dimman från en lägenhet en kall morgon, spyan på tunnelbanan, att vi brände 6000:- som vi hade kunnat få en utlandsresa för, ja, tillochmed baksmällan älskade jag, och vet ni varför? Jo, för att allt var så jävla VÄRT.

De där dagarna var inte bara extremt roliga, de symboliserade en kommande tid, hur vi kommer ha det när vi flyttar till Skåne och förhoppningsvis Malmö. Hanna, Marlene och jag. Vi kommer att ta den där staden med storm!

Om jag fick bestämma skulle jag ta alla er, mina älskade vänner med mig (säg till om ni vill kollektiva med oss) då skulle det vara perfekt, men nu blir det vi tre. Den här drömmen ska fan i mig bli av! Vår tid är nu, och visst det är höstdepressioner hit och dit, men nu ska jag gå in för att bara leva livet så underbart som det faktiskt kan vara, blicka framåt och flyta på i mitt gungande hav av festligheter. Det här ska bli min höst, det som återstår av den, det ska bli min vinter, det ska bli min framtid. Jag vill bara ha kul, strunta i konsekvenserna, lämna mitt dåliga samvete, skuldkänslor, nedvärderande, dåliga självförtroende och hat bakom mig. Jag är bra, okej? Det här kommer att bli bra, framtiden är vad man gör den till, och här kommer vi!